Rätten till sjukvård är en mänsklig rättighet: internationella avtal och skyldigheter
Det finns rättigheter som alla har rätt till av den enkla anledningen att vi är människor. Mänskliga rättigheter finns oberoende av vår kultur, religion, etnicitet, nationalitet eller ekonomiska status. Genom det fria utövandet av dessa rättigheter kan människor åtnjuta ett liv med värdighet. Bland alla de rättigheter som vi har, är rätt till vård en av de viktigaste.
Rätten till god sjukvård utan diskriminering är en grundläggande mänsklig rättighet. God hälsa lägger grunden för att förverkliga många andra mänskliga rättigheter, och därför är det mycket viktigt att alla människor kan åtnjuta just denna rättighet. Rätten till god vård anges i många olika internationella mänskliga rättighetsdokument och deklarationer, liksom i internationell rätt och i FN: s agenda för hållbar utveckling – Agenda 2030.
Som människor är vår hälsa och hälsan hos dem som vi bryr oss om en daglig fråga. Oavsett vår ålder, kön, socioekonomiska eller etniska bakgrund anser vi att vår hälsa är vår mest grundläggande tillgång. Dålig hälsa kan å andra sidan hindra oss från att gå i skolan eller till jobbet, från att ta hand om våra familjer eller från att delta fullt ut i aktiviteterna i vårt samhälle. Av samma anledning är vi villiga att göra många uppoffringar om bara det skulle garantera oss och våra familjer ett längre och hälsosammare liv.
När vi pratar om välbefinnande är hälsa ofta det vi tänker på. Rätten till hälsa är en grundläggande del av våra mänskliga rättigheter och vår förståelse av ett liv i värdighet. Rätten att åtnjuta den högsta uppnådda standarden för fysisk och mental hälsa är inte en ny rättighet. Internationellt formulerades den första gången i Världshälsoorganisationens (WHO) konstitution 1946, vart hälsa i inledningen definieras som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaron av sjukdom”. Vidare står det även att ”åtnjutandet av den högsta uppnåbara hälsostandarden är en av de grundläggande rättigheterna för varje människa utan åtskillnad mellan etnicitet, religion, politisk tro, ekonomisk eller social situation.”
Mänskliga rättigheter är ömsesidigt beroende av varandra, odelbara och inbördes relaterade. Detta innebär att kränkningar av den mänskliga rättigheter till hälsa ofta påverkar åtnjutandet av andra mänskliga rättigheter, såsom rätten till utbildning eller arbete, och vice versa. Betydelsen som ges till de ”underliggande faktorerna för hälsan”, det vill säga de faktorer och förhållanden som skyddar och främjar rätten till hälsa utöver hälsovårdstjänster och hälso- och sjukvårdsanläggningar, visar att rätten till hälsa är beroende av, och bidrar till, förverkligandet av många andra mänskliga rättigheter. Dessa inkluderar rättigheterna till mat och vatten, till en adekvat levnadsstandard och bostad, till frihet från diskriminering, integritet, tillgång till information, deltagande och rätten att dra nytta av vetenskapliga framsteg och dess tillämpningar.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (UDHR) markerar en milstolpe i historien eftersom detta dokument är känt som det första dokumentet som anger grundläggande mänskliga rättigheter som ska skyddas universellt. UDHR antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. UDHR är det mest översatta dokumentet i världen med över 500 översättningar på olika språk. UDHR är med andra ord en effektfull deklaration som anger de grundläggande mänskliga rättigheterna för varje människa. Artikel 2 i UDHR lyder som följande:
“Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av etnicitet, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet. “
Detta innebär att ingen person, oavsett bakgrund, etnicitet eller tro, får förnekas några av de grundläggande mänskliga rättigheterna som anges i UDHR. I artikel 25 i detta dokument anges vikten av god hälsa och medicinsk vård. Den lyder som följer:
“Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”
Så med detta i åtanke är det säkert att säga att rätten till hälsa erkänns som en grundläggande mänsklig rättighet i en av de mest antagna mänskliga rättighetsdeklarationerna i världen. Rasismen runt, och bristen på kunskap om Talassemi är inte bara oacceptabel per se, det är också ett brott av grundläggande mänskliga rättigheter.
Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) tillsammans med sin systerkonvention, den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter (UDHR), bildar det som kallas för “International Bill of Human Rights”, som är pelaren för skyddet av de mänskliga rättigheterna inom FN. ICESCR antogs av FN: s generalförsamling den 16 december 1966. Konventionen återspeglar de åtaganden som antogs efter andra världskriget för att främja sociala framsteg och bättre livsstandard. Eftersom ICESCR är ett internationellt rättighetsdokument, precis som UDHR, skapar det rättsligt bindande internationella förpliktelser gentemot de stater som har ratificerat, alltså accepterat, denna konvention.
I artikel 12 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter står det om allas rätt till att åtnjuta den högsta uppnådda standarden för fysisk och mental hälsa och rätten till förebyggande, behandling och kontroll av sjukdomar samt rätten till hälsofaciliteter, varor och tjänster. Alla länder som har accepterat denna konvention måste använda sina tillgängliga resurser till sitt yttersta för att uppfylla alla rättigheter i konventionen. År 2000 utvecklade utskottet för konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i samarbete med Världshälsoorganisationen det som kallas ”Allmäna kommentarer nr 14” om rätten till hälsa.
Den allmänna kommentaren nr 14 om rätten till hälsa består av omfattande riktlinjer för tolkningen av ”rätten till hälsa”. Den diskuterar hur ”hälsa” ska förstås, vilka skyldigheter staten har och vad individens ansvar ska vara. De väsentliga elementen som är nödvändiga för att uppfylla ”rätten till hälsa” som nämns i den allmänna kommentaren nr 14 är:
- Nåbarhet. Detta inkluderar inte bara fungerande hälso- och sjukvårdsinrättningar, utan även underliggande faktorer för hälsa som vatten, sanitet, bostäder och mat.
- Tillgänglighet. Detta inkluderar fyra överlappande dimensioner: icke-diskriminering, fysisk tillgänglighet, ekonomisk tillgänglighet och tillgänglighet till information för alla individer.
- Kvalitet. Hälsovårdstjänster bör tillhandahålla vård som är vetenskapligt och medicinskt lämplig och av god kvalitet. Detta kräver adekvata regler och kontrollmekanismer och fortlöpande utbildning av sjukvårdspersonal.
En människorättsbaserad strategi för hälsa och sjukvård
En människorättsbaserad strategi för hälsa och sjukvård sätter fokus på grundläggande mänskliga rättigheter, såsom icke-diskriminering, deltagande, transparens och ansvarsskyldighet inom sjukvården. Internationella mänskliga rättighetsdokument (som UDHR och ICESCR) ger ett långsiktigt ramverk för analys och handling. Mänskliga rättigheter definierar varje individ i samhället som rättighetsinnehavaren, och den stat som dessa individer lever i har skyldigheten att respektera, skydda och uppfylla sina medborgares rättigheter.
Respekterera, skydda, uppfylla är något som en ofta hör om i mänskliga rättighetssammanhang. Det hänvisar till hur stater bör agera på internationella överenskommelser och konventioner om mänskliga rättigheter. Skyldighet att respektera innebär att avstå från att inkräkta på de mänskliga rättigheterna. Att skydda innebär att stater måste skydda de mänskliga rättigheterna och uppfylla innebär att stater måste vidta åtgärder för att se till att varje individ kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Staten kan använda sig av lagstiftning, brottsbekämpning, administrativa system och förordningar, tjänster, information och utbildning för att uppfylla sina skyldigheter.
Varje människa har rätt till hälso- och sjukvård utan diskriminering. För att säkerställa detta innebär en människorättighetsbaserad strategi att olika målgrupper måste identifieras och analyseras för att upptäcka deras olika behov och förmågor. Kön, ålder, socioekonomisk bakgrund och andra egenskaper måste beaktas och respekteras. Varje människa har rätt att bestämma över sitt eget liv och att delta i offentligt beslutsfattande. För att detta ska vara möjligt är tillgång till information avgörande, både på individnivå och i samhället i stort. Människor har rätt till information om hur man kan hålla sig frisk och patienter har rätt till information om deras hälsa och tillgängliga behandlingar. Varje individ har rätt till information och ges möjlighet att påverka hur hälsovårdstjänster utvecklas, men också hur man kan skydda hälsan genom att påverka underliggande hälsodeterminanter. En människorättighetsbaserad strategi innebär också att utvecklingen av hälso- och sjukvårdssystem fokuserar på frågor om icke-diskriminering och på prisvärd och acceptabel tillgänglighet till hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet. Utbildning av vårdpersonal för att tillhandahålla vård av god kvalitet som inte kränker patienternas integritet är också viktigt.
Den mänskliga rättigheten till hälsa
Alla människor bör ha tillgång till lättillgängliga och adekvata hälsovårdstjänster och levnadsförhållanden, samt information om hur man kan upprätthålla sin hälsa och förebygga sjukdom. ”Rätten till högsta möjliga hälsa” uttrycker den rätt som alla individer har och statens skyldighet att garantera denna rättighet. Hälsovårdstjänster bör tillhandahållas lika till alla personer inom statens gränser och ingen bör förnekas rätten på grund av diskriminerande regler och praxis. En människorättsbaserad strategi för hälsa kräver att statens styre tar aktiva åtgärder för att garantera tillgänglighet, särskilt för marginaliserade och utsatta grupper. Förverkligandet av ”rätten till hälsa” kräver prioriteringar, utveckling av funktionella och rättvisa system för finansiering, för balansering av valfriheten och individens ansvar för deras hälsa och behovet av begränsningar och regler för att skydda och främja folkhälsan.
Alma Ata-deklarationen från 1978 satte standarden för hur regeringar bör utveckla hälso´- och sjukvårdstjänster. Tjänsterna ska vara tillgängliga och acceptabla för alla och bör vara både läkande, förebyggande och tillgängliga för alla till en kostnad som landet och samhället har råd med. Deklarationen understryker vikten av samhällsdeltagande och information. Individen har huvudansvaret för sin egen hälsa och innehar rätten till adekvat information för att skydda och främja sin hälsa. Alla samhällen inom staten bör stödjas vid utveckling och drift av grundläggande hälsovårdstjänster och förses med nödvändiga verktyg, material och personal.
Att förverkliga rätten till hälsa innebär både fokus på hur hälso- och sjukvårdssystemet är organiserat och hur det finansieras. För att alla ska ha rätt till hälsa bör hälsosystemet (alla aspekter som syftar till att förbättra människors hälsa) vara tillgängligt för alla. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt människor som bor i avlägsna områden, personer som tillhör marginaliserade grupper, såsom etniska och religiösa minoriteter, invandrare, flyktingar och fördrivna personer. Vid planering och programmering för förbättring av underliggande faktorer och tjänster måste respektive gruppers särskilda behov och önskemål analyseras, uppmärksammas och respekteras.
Mänskliga rättigheter i hälso- och sjukvårdssystem
Mänskliga rättigheter i hälso- och sjukvårdssystemet avser hur hälsovårdstjänster tillhandahålls och hur patienter upplever tjänsterna. Alla ska behandlas med värdighet, utan diskriminering, oavsett hälsoproblem och möjlighet till behandling och botemedel. Sekretess och fysisk integritet bör respekteras. Det sker ofta att mänskliga rättigheter kränks inom hälso- och sjukvården. Patienterna befinner sig oftast i en beroendeposition och kan känna sig osäkra i situationen och vet lite om sina rättigheter, och det är då lätt för vårdpersonalen att missbruka sina positioner. Att undanhålla information och neka patienten rätten att delta i beslut om behandling och vård är vanligt. Rätten till integritet, konfidentialitet, fysisk integritet och individuell självständighet bryts också ofta. Det är statens styres skyldighet att införa tydliga regler och förordningar för att skydda patienter och säkerställa efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Alla har rätt att behandlas med värdighet och respekt för sin fysiska integritet och integritet oavsett hälsoproblem och eventuella botemedel, samt alla andra orsaker till diskriminering, såsom kön, ålder, etnisk bakgrund, religion och diagnos, bland andra. Alla har rätt att få tillgång till information om sin hälsotillstånd samt om behandling och annan relevanta fakta. Tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster inkluderar krav på kompetent personal med förmåga att kommunicera och förstå patienternas behov och situation.
Mänskliga rättigheter genom hälsa
Adekvata hälso- och sjukvårdssystem främjar mänskliga rättigheter genom att skydda och främja god hälsa och genom att tillgodose värdighet och välbefinnande. Genom att tillhandahålla adekvata levnadsförhållanden, tillgång till dricksvatten, nödvändig näring och tillgängliga och acceptabla hälsovårdstjänster uppfyller staten de mänskliga rättigheter som bidrar till befolkningens värdighet och välbefinnande. En hälsosam befolkning bidrar till produktivitet, utveckling och ekonomisk tillväxt. Detta ökar i sin tur möjligheten att förbättra levnadsförhållandena och underliggande faktorer för hälsan.
Hälsa och välbefinnande är grundläggande för att kunna åtnjuta andra mänskliga rättigheter såsom utbildning, yttrandefrihet och arbete, bland andra. Tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering är särskilt viktigt för människor som utan insatser av hälsofrämjande aktiviteter kanske inte kan åtnjuta sina grundläggande rättigheter i samhället, till exempel personer med funktionsnedsättning och personer med kronisk sjukdom.
Principen om icke-diskriminering inom rätten till hälsa
Diskriminering betyder varje åtskillnad, uteslutning eller begränsning som görs på grund av olika skäl som har effekten eller syftet att försämra eller upphäva erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den är kopplad till marginaliseringen av specifika befolkningsgrupper och är i allmänhet grunden till grundläggande strukturella ojämlikheter i samhället. Detta kan i sin tur göra dessa grupper mer utsatta för fattigdom och ohälsa.
Icke-diskriminering och jämlikhet är grundläggande principer för mänskliga rättigheter och kritiska komponenter i rätten till hälsa. Stater har en skyldighet att förbjuda och eliminera diskriminering på alla grunder och säkerställa jämlikhet för alla i förhållande till tillgång till hälso- och sjukvård och de underliggande hälsofaktorerna. Den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, artikel 5, säger att länder måste förbjuda och eliminera diskriminering och garantera allas rätt till folkhälsa och medicinsk vård. Icke-diskriminering och jämlikhet innebär vidare att stater måste erkänna och tillgodose skillnader och specifika behov hos grupper som i allmänhet står inför särskilda hälsoutmaningar, såsom högre dödlighet eller sårbarhet för specifika sjukdomar. Utskottet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har gjort det klart att det inte finns något som motiverar bristen på skydd för utsatta samhällsmedlemmar mot hälsorelaterad diskriminering.
Hur gäller principen om icke-diskriminering på rätten till hälsa?
Diskriminering betyder varje åtskillnad, uteslutning eller begränsning som görs på grundval av olika skäl som har effekten eller syftet att försämra eller upphäva erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den är kopplad till marginaliseringen av specifika befolkningsgrupper och är i allmänhet grunden till grundläggande strukturella ojämlikheter i samhället. Detta kan i sin tur göra dessa grupper mer utsatta för fattigdom och ohälsa.
Agenda 2030 för hållbar utveckling Mål 3: god hälsa och välbefinnande
Agenda 2030 är en hållbarhetsagenda som skapats av FN. Agenda 2030 innehåller 17 mål med 169 mål, och de är kända som de globala målen. Alla FN-länder har kommit överens om att arbeta för att uppnå alla mål och delmål i Agenda 2030 fram till år 2030. Detta innebär att det bara är nio år kvar för att uppnå målen och delmålen i denna agenda.
Agenda 2030 är mycket ambitiös och presenterar en vision för en värld fri från fattigdom, hunger och sjukdomar. De globala målen syftar till att vara relevanta för alla länder – fattiga som rika – för att främja välstånd samtidigt som de skyddar miljön och adresserar klimatförändringarna. De har ett starkt fokus på att förbättra rättvisan för att möta behoven hos kvinnor, barn och missgynnade samhällsgrupper. Agenda 2030 bygger på millenniemålen, som var åtta mål som FN: s medlemsstater undertecknade i september 2000 för att uppnå mål för att bekämpa fattigdom, hunger, sjukdomar, analfabetism, miljöförstöring och diskriminering av kvinnor år 2015. Medan millennieutvecklingsmålen bara är fokuserad på mindre utvecklade länder så gäller Agenda 2030 alla FN-medlemsländer.
Mål 3 i Agenda 2030 är ”God hälsa och välbefinnande. God hälsa är en grundläggande förutsättning för människors förmåga att nå sin fulla potential och att bidra till utvecklingen av samhället. Mål 3 strävar efter att säkerställa hälsa och välbefinnande för alla, inklusive ett djärvt åtagande att stoppa epidemierna av aids, tuberkulos, malaria och andra smittsamma sjukdomar till 2030. Det syftar också till att uppnå tillgång till säker och effektivt läkemedel och vacciner för alla. Att stödja forskning och utveckling av vacciner är en väsentlig del av denna process och ökar tillgången till prisvärda läkemedel.
God hälsa är en grundläggande förutsättning för människors möjlighet att nå sin fulla potential och att bidra till samhällets utveckling. Människors hälsa påverkas av ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer och mål 3 inkluderar alla dimensioner och människor i alla åldrar. Under de senaste decennierna har stora framsteg gjorts för att förbättra människors hälsa globalt. Investeringar i hälsa genom förebyggande insatser och modern och effektiv vård för alla gynnar samhällets utveckling i stort och skapar förutsättningar för människors grundläggande rättigheter till välbefinnande. God hälsa och välbefinnande är en viktig komponent för en hållbar värld och därför är det viktigt att alla länder säkerställer god hälsa och medicinsk vård utan diskriminering och senast 2030.